Don’t look

En kväll när jag för ovanlighetens skull inte har någonting som måste göras akut, och är för trött för att göra det som behöver göras men inte är akut, sätter jag mig i soffan och slår igång filmen Don’t look up. 

Don’t look up är uppenbarligen menad att vara rolig och jag skrockar verkligen till ibland. Men skrattar, nej det gör jag inte. Forskare (rätt fint gestaltade, spelade av Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprio) upptäcker en komet som kommer att krascha på jorden om ett halvår och utplåna människoarten, troligen allt annat liv också. Trots den omedelbara faran är det ingen som gör någonting. Vetenskapen blir avspisad och misstänkliggjord, de politiska makthavarna är dumsmarta pajasar som sitter i knät på tech-jättarna, tech-jättarna i sin kortsynta vinningslystnad vill tjäna pengar på eländet, och så vidare.

Anledningen att jag inte skrattar är att Don’t look up är för lik verkligheten. Det vill säga, jag antar att det är fråga om en satir. Men jag skrattar inte. Filmen lever heller inte upp till hedersbeteckningen galghumor. Trots att Don’t look up tycks bottna i någon typ av engagemang, så framstår den för mig som cynisk mer än något annat, och cynismen har som bekant sin egen, skrockande variant av humor. Massutdöendet av arter blir en axelryckning, ett skådespel, det jordiska livets plågsamma skönhet och skörhet reduceras till några förbiflimrande bilder på bin, kolibris och bebisar. The good guys samlas för en avskedsmiddag innan den stora smällen, och försöker sig generat på att be tillsammans och uttrycka tacksamhet för det som varit. Och sen är allt borta. Men det är någonting med att bönen är halvhjärtad och generad och att de bedjande sekunden efter blir förintade. 

En grundläggande funktion med humor är att den kan åstadkomma försoning, lättnad, hopp, också i svåra situationer. Don’t look up ställer en inför samtidens avgrund och försöker få en att skratta, men utan medkänsla, utan försoning, lättnad eller hopp. Hade en tragedi snarare än en komedi lyckats bättre? Sannolikt inte. Det hade omedelbart resulterat i sentimentalitet och varit outhärdligt pinsamt. 

Frågan är om det hade gått att göra ett skådespel på temat alls? Det enda jag kan föreställa mig värdigt som en gestaltning av den samtida mänsklighetens perverterade förhållande till det vi klumpigt och ospecifikt kallar natur skulle vara noggrant dokumentärt arbete, samvetsgrann journalistik. Under ett pågående massutdöende som det vi befinner oss mitt i duger ingenting mindre än obrottslig kärlek till det som förintas. Människors sista skärvor av tro, hopp och kärlek får inte offras på vilket altare det än må vara, och man får inte göra underhållning av undergången. 

Kanske står vi inför bildförbudet som etiskt krav. Don’t look up är inte så mycket en dålig film som ett symptom på samtidens akuta förgiftning. 

Ida Simonsson