Anteckningar från ett pågående arbete med utgångspunkt i Gunnar D Hanssons verk
/2021-03-14
Husen i sig (mestadels vita)
gjorde inget större intryck,
det var mest hur de låg,
en fantastisk kust
(också för vykortsfabrikanterna)
och ett ljus som bländade.
(Förlusten av Norge, 40)
Förhållandet till ens egen plats, eller därifrån man kommer, kanske alltid består delvis i idéer, känslor och åsikter om andras idéer, känslor och åsikter. Jag vet såklart inget om andra landsändar eller orter. Möjligen Göteborg, vars självbild såklart till stor del består av dess relation till huvudstaden. Och av den relationen till relativt stor del som en reaktion på en föreställd idé om Göteborg. De tror såhär om här, men fattar inte, eller: de är fördomsfulla. Jag vet inte. Alla platser kanske lider av dålig självkänsla och dess invånare hävdar sig som en reaktion på andras blickar.
Men Bohuslän lider hursomhelst av det. Pittoreska fiskelägen, bebodda av människor som ser ner på de som kommer dit och missförstår platsen. Platsen som samtidigt är både ekonomiskt och estetiskt produkten av relationen med och inflytandet från inte minst dessa tillresta sommargäster. Inte som om landskapet inte fanns utan sommargäster, men det landskap som finns nu hade i varje fall inte funnits. Bebyggelsen, näringarna, kommunalpolitiken och den generella småsura, pragmatiska och hemstolta hållningen hade inte funnits utan dem. Jag var stolt som barn över att vi sällan åkte på semester, och att vi inte hade nån sommarstuga. Åka och tränga sig på hos andra, när man bodde där tillsynes varenda människa från Alperna till Uppsala ville komma under sommarmånaderna. Nu sommarsemestrar jag själv "hemma". Jag har, tror jag, gett upp allt hopp om något genuint. Det är bara ett historiens flöde. Inte är turistande mindre genuint bohuslänskt än sillfiske eller hummertenor (för att ta ett exempel bland alla under omständigheterna mycket nya påfund).
-
(”Varje metafor förutsätter likhet med verkligheten och att verkligheten finns, varje metafor bryter förr eller senare samman, tid är pengar. Poetens vapen är metaforen, hans styrka äktenskapet. Gift dig med mig, ropar det strömmande vattnet, ge mig blod, jag är kall, jag har fallit, jag krälar, jag kan inte ta mig in i orden — ”)
(Förlusten av Norge, 69)
Min impuls så länge jag kan minnas (troligen medfödd, men utan tvekan del av uppfostran) är att försöka förstå texten jag läser. Vad menar han här? tänker jag. Eller jag tänker det knappt, jag bara känner. Undrandet pockar på. Därav en viss obekvämhet med poesin, och en viss längtan efter att själv få uttrycka mig så mystisk (låt folk undra vad jag menar! Haha!), som hittills mest resulterat i erbarmliga utkast på texter, där läsaren undrar (utan någon förunderlig glädje överhuvudtaget): Vad menar han här?
Det har lett mig till att vilja avkoda betydelsen. Inte av allt, men av allt jag finner intressant. Vad avses egentligen med den formuleringen? Vad syftar det på? Var skall det hän?
Det betyder ju inte vad som helst – jag är ingen (kan aldrig bli – mentalt och metafysiskt omöjligt) relativist när det gäller texter. Inte för att det inte finns ett oräkneligt antal möjliga sätt att tolka texten. Och inte för att jag kräver att författaren vet vad han menade. (Även om det är det jag begär, förväntar mig.) En man jag kände lämnade sina forskarstudier och påstod att han insett att den enda sanna vetenskapen var den naturvetenskapliga kognitionsforskningen. Det fanns ingen mening med att driva runt och vända och vrida på den olösliga sörjan av humanistiska och samhällsvetenskapliga teorier och förklaringsförsök. Det fanns, strikt sett, ingen mening med sådana försök. Undertonen var att de var inte bara missriktade utan nästintill farliga. Han kanske inte menade det, men han var i varje fall i något slags undertryckt affekt. Jag tror han blev advokat istället.
-
Finns det poesi som inte handlar om platser, människor eller känslor?
-
Det är så många saker som man knappast kan nämna
och som nästan inte har funnits och som en gång
bara var otålighet och en väntan på uppbrott:
(Förlusten av Norge, 115)
-
Får infallet att jag borde läsa en kurs på universitetet (ingen unik tanke i mitt fall, se utdrag ur LADOK). Det borde väl finnas en kurs i poesi och lyrik? Säkert flera, kanske som behändig kvällskurs? Kanske jag borde. Men inte för att kunna läsa poesi. Det är ju bara att läsa. Och jag lurar mig nog illa om jag tror en sådan kurs lär mig att förstå all poesi jag läser.
Tillägg 2021-03-19: Notera citatet av Gennadij Ajgi och diktens sanning, publikens sanning och hur när dessa stämmer överens fungerar poesin offentligt. "Den offentliga sanningen är handlingens sanning." (citerat i Tapeshavet, 107)
-
De rösen (naturliga så väl som skapade) som finns över allt i landskapet (ett bakom min mors hus har legat där och dolt både ett och annat, jag vet ännu inte vad, under hela mitt liv – en gång stack jag ned handen djupt under en av de stora stenarna och skar mig över hela högra handflatan, ett stort ärr har jag kvar än idag, jag brukade skämta när jag var liten att någon som spår i händer skulle ha extra material att gå på i mitt fall) har en gång legat under vatten. Och kommer ligga där igen.
-
Tormod Otter Johansen
