Smittskyddsstaten

Nyligen välkomnade Johanna Grönbäck ironiskt oss alla till “Smittskyddsstaten”. På samma blogg ifrågasatte Christoffer Heimbrand häromveckan proportionaliteten i de svenska åtgärderna. Både begreppet smittsskyddsstat och centrala rättsstatliga frågor som proportionalitet har inte förrän nu tagit riktig plats i den svenska debatten. Något annorlunda är det i Norge där juristen och professorn Hans Petter Graver idogt sedan pandemins början tagit plats i både den offentliga och akademiska debatten med beskrivning och kritik av den norska regeringens och andra beslutsfattares åtgärder. Graver har tidigare i sin forskargärning bland annat studerat jurister och domares (ofta outnyttjade) potential att skydda det liberala samhället och rättsstaten under auktoritära samhällsförändringar. Nu har han vänt blicken och kritiken mot sitt eget land.

Police officer with a foot and mouth notice. Credit: Royal Veterinary College

Gravers användning av “smittsskyddsstaten” refererar direkt till den tyske juristen Ernst Fraenkel och dennes teori om den “dubbla staten”. Fraenkel beskrev den tyska staten under naziregimen som delad i två: den normativa staten och den prerogativa staten. I den normativa staten var legalitet, rättssäkerhet och fungerande domstolar, med mera intakt. Detta alltså i stark kontrast till bilden av Nazityskland som ett laglöst land där inga regler gällde. Men parallellt med denna normala juridiska ordning fanns den prerogativa staten, som också alltid var den dominerande. Den prerogativa staten, där politiska syften och ändamålsenlighet bestämde åtgärderna som togs, bestämde också gränserna för den normativa staten.

Gravers tes i korthet är att Norge nu är i en situation där den normativa staten relativt sett har fått dra sig tillbaka i relation till det som Graver kallar smittskyddsstaten, staten som drivs av ändamålsenlighet. Det vill säga att myndigheterna och regeringen utan större demokratisk insyn, möjlighet för enskilda att överklaga de flesta åtgärder, och utan stor hänsyn till rättigheter och friheter bestämmer hur pandemin ska hanteras.

Han har också varnat för att om zero covid-strategin blir politiken som förs, vilket diskuteras på allvar i Norge, så får vi en permanentning av den här typen av dubbelstatssituation. Det finns ingen verklig ände i sikte på kampen mot viruset och vi riskerar då på allvar ett evigt krig, likt det amerikanska kriget mot terror.

Avgörande är här balansen mellan den normativa staten och den prerogativa staten. Inga länder kan helt undgå den prerogativa staten (i varje fall inom den horisont vi nu förhåller oss till), men dess utbredning och dess kontroll över den normativa staten kan variera. Det tydliga exemplet med Tredje riket, är att där hade den prerogativa staten företräde och bestämde också gränserna för de två sfärerna. Närsomhelst kunde partiets eller SS:s ledare bestämma att en fråga eller ett helt område skulle föras in under den prerogativa maktutövningen. Givetvis befinner sig Norge ännu långt från denna situation, men det förminskar inte allvaret i utvecklingen.

I Sverige idag befinner vi oss i en mening i det motsatta läget. Här är det den normativa, rättsstatliga och demokratiska staten som bestämmer den prerogativa statens utsträckning. Det är dock farligt när villigheten hos politiker, tjänstepersoner och allmänhet är stor att låta den prerogativa staten, staten som är styrd av ändamål utan rättsstatlig kontroll, få större utrymme. Ett sådant utvidgande kan ta formen av 1) ett deklarerat undantagstillstånd, 2) av ökade skönsmässiga befogenheter för myndigheter, eller 3) genom att man helt enkelt bortser från regler, grundlagskrav och proportionalitetsbedömningar. I Sverige är det framförallt den andra formen som vi fått smaka på, där regeringen utökat sina och myndigheternas befogenheter med mer eller mindre tydliga gränser.

Som Hans Petter Graver vittnar om är situationen på flera sätt värre, och inte minst mer kaotiskt och oförutsägbar, i vårt grannland Norge. Faran är dock densamma.

Tormod Otter Johansen