Repressionens gräns

”Varje gång jag passerar de här dörrarna frågar jag mig själv: ’Varför de och inte jag?’”
– Påven Franciskus efter att ha besökt Regina Coeli-fängelset i Rom den 17 april 2025

Det har inte gått någon förbi, varken påhejare eller skeptiska, att vi nu är långt inne i en repressiv era. Det är så tydligt och känns så naturligt att det framstår som en ofrånkomlig utveckling. Regeringen med sitt stödparti överraskar inte med sitt fokus på hårdare tag, det vill säga mer våld och tvång från statens sida. Men även vänstersidan har stämt i med allt från socialdemokraternas förslag om att militärer ska användas för polisiära funktioner till Vänsterpartiets krav på fängelsestraff för företagare som lämnar felaktiga prisunderlag till Konkurrensverket. 

I stort och smått ska tuffare tag lösa problemen. I migrationspolitiken, på socialtjänstens område, i socialförsäkringarna och inte minst i kriminalpolitiken. Övervakning, tvångsmedel, hot och straff ska leda till laglydighet, följsamhet och säkerhet. Spektrat av förslag från vräkningar av barnfamiljer till indragna medborgarskap går över förlängda fängelsestraff, slopade straffrabatter för unga och upphävande av den långa praktiken med villkorlig frigivning. I en tid när den regerande koalitionen med sin centrala skuggpartner vinner en majoritet, gör oppositionen sitt bästa för att matcha de hårda tagen. Alla tävlar om att vara tuffast. Det svårt att se någon öppning mot ett alternativ.

Repressionen är i ett rättsligt organiserat samhälle statens svar på de handlingar som enskilda begår. Repression innebär straffande av de personer som begått vissa handlingar, men handlar också om tuktan, en moralisk uppfostran. Genom att göra det krångligt, svårt eller smärtsamt att agera fel kan den enskilde lära sig att göra rätt. Dess motsats är definitionsmässigt preventionen, som syftar till att föregå och hindra de oönskade handlingarna innan de skett.

Jurisprudence, 1900-1907 by Gustav Klimt

Så långt vore inte repressionen mer än det naturliga komplementet till preventionen som medel att stävja oönskade eller olagliga beteenden. Fungerar inte det ena fungerar kanske det andra? De repressiva politiska förslagen motiveras regelmässigt med formuleringar om det uppenbara behovet, bristen på alternativ, att nu behövs detta verktyg som vi hittills saknat. Det grundläggande argumentet är känslomässigt, det spelar på vår delade frustration och i det sunda förnuftets namn på att vi alla inser att vi måste göra det här.

Som många påpekat är de konkreta förslagen – längre fängelsestraff, slopade straffrabatter för barn, fler kriminaliserade handlingar – utan grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. Åtgärderna leder inte till färre brott, mer trygghet, eller minskad kriminalitet. På samma sätt blundar vi för att våldsbrottsligheten stadigt går nedåt i vårt samhälle. Sverige har i en global jämförelse osedvanligt lite dödligt våld, trots tillfälliga kriser som den senaste tiden sprängningar och mord. Och trenden går tydligt i positivt riktning över tid – det var fler som dog av våld på 80-talet än nu. Ändå är känslan överväldigande hos våra politiker och till synes de flesta av oss: det finns inga alternativ.

Vi måste därför koppla repressionen till sin synonym i psykologin – bortträngningen av det omedvetna, det obehagliga, det vi inte kommer undan men ändå vill slippa. Den falska förhoppning som varje förslag om hårdare tag bär på är att vi nu äntligen kan slippa ifrån det här; dessa åtgärder måste väl vara tillräckliga så att vi inte behöver tänka mer på de här hemskheterna? Samtidigt som vi alla egentligen vet att det är precis tvärtom – dessa tuffare tag kommer inte göra oss tryggare eller skapa färre brottslingar.

Återigen – forskningen och erfarenheten är tydlig. Idén att stänga in kriminella med varandra under längre tid på sämre villkor är kanske det mest absurda. Och att straffa minderåriga oftare, hårdare och längre adderar hjärtlöshet till det kontraproduktiva.

Trots det kan jag inte undgå tanken att något mer också sker i repressionen. Det som kommer fram är straffets grundläggande tragiska natur, impotensen i relation till det som skett. Inget straff kan göra saker rätt igen, bara väga upp det onda med ett mått av mer ont eller ett berövande av kroppslig frihet, pengar eller ägodelar.

Repressionen riskerar också alltid att övergå i en excess, en överdrift, ett ont som går utöver själva straffet som sådant. Det finns inget att förvånas över i de förslag som nu läggs fram. Vad som förvånar mig är varför kroppsstraff och dödsstraff ännu inte är på agendan. Samtidigt är ett förslag som det om att vräka föräldrar och familjer där barnen är kriminella inte ett steg längre ifrån spöstraff, det är i grunden värre. En prygling kan man uthärda och sen återvända till sitt, men om man berövats sitt hem finns inget att gå hem till. Hur det skulle förebygga brott behöver vi inte ens försöka besvara. Det handlar inte om prevention och inte ens om repression eller ett avvägt straff.

Vedergällningens logik är att en viss brottslig handling motsvarar ett visst straff, på samma sätt som ett utfört arbete förtjänar lön. Men den repressiva politiken stannar inte längre vid handlingsdirigering genom avskräckning.

Det som visar sig i de förslag vi nu ser är tillfredsställelsen över att någon straffas. Inte beklagandet över lidandet och att det är ett nödvändigt ont. Istället visar sig den perversa njutningen i att den andre lider. 

Insikten om repressionen och dess slag över i sadism (strukturell, psykologisk, avsiktlig eller ofrånkomlig) kan samtidigt få oss att se hur det är dess motsats som behövs. Det är kanske en sann dialektik som vi nu bevittnar: repressionen som bevisar behovet av sitt alternativ. När de rättmätiga kraven på Ukrainas självständighet övergår i fantasier om att besegra Ryssland och när Hamas terrorhandlingar tillåts rättfärdiga Israels bombkrig och folkfördrivning i Gaza, då visar sig samma orimliga tro på våldets makt som i den svenska kriminalpolitiken. Repressionen har ingen potential kvar.

Straffets tomhet visar sig. Repressionens absoluta motsats är det enda politiskt realistiska i en tid av förment förnuft och orimlig realism. En politik av kärlek till den andre.

Tormod Johansen