Pånyttfödelse: en presidentinstallation

Hovpolitiken är tillbaka. En amerikansk president är på många sätt en kung. Som Allan Edwalls karaktär sjunger i filmatiseringen av Rasmus på luffen, i den så kallade Lincolnvisan: ”Har ni hört den förskräckliga händelsen? / Den är sann för den hände just nu / När som kungen av nordliga Amerika blev skjuten / ja, skjuten mitt itu”.

Nu var det ju bara den amerikanska presidentens örsnibb som klövs av en kula. Men den träffen togs nu för intäkt av den träffade att han är utvald av Gud att leda USA in i en ”Gyllene era”, en ny tid som började idag. 

Det var en ceremoni där den överlämnande presidenten, Biden, till skillnad från Trump för fyra år sedan, var på plats för att fredligt överlämna makten under överinseende av de folkvalda representanterna från kongressen, landets högsta domare, de främsta amerikanska oligarkerna, tidigare presidenter och utländska dignitärer. 

Och visst, det var tillåtet för några närvarande att inte applådera, eller resa sig i ovationer när det ena hårresande efter det andra sades från talarstolen. Men det gällde bara oppositionen, de avgående demokraterna och gamla presidenter som inte har något att förlora. Resten av salen övade sina gluteus maximus och quadriceps femoris när de hyllade sin Caesar gång på gång genom att ställa sig upp och sitta ned; upp och ned. 

Utanför den ståtliga Rotundan i Kapitolium, där själva ceremonin skedde i närvaro av 600 närmast utvalda, fanns resten. I Emancipationshallen satt hundratals andra klassens gäster på stolar och följde skeendet på teveskärmar. När kameran panorerade över dessa mindre eminenta gästers ansikten var bilden inte lika entusiastisk. Vissa log, andra hade ett tomt uttryck. Bara enstaka ställde sig upp. Var det avståndet till den signade kroppen som hindrade att de uppfylldes av den heliga ande som präster från olika kristna sekter både före och efter presidentens tal hänvisat till? Eller var det bara suveränens blick som inte nådde dem? Att inte bli sedd av den som nu äger liv och död, politiskt eller kroppsligt, i sin hand? Hade de glömt att Donald John Trumps favoritsyssla är att se på teve?

Den nya gyllene åldern som började där och då, deklarerades i samma andetag som nödlägen utropades. Kontinuiteten i USA:s långa historia av kolonisatorisk expansion, västerut över vad som beskrevs som otämjd vildmark och nu vidare ut i rymden mot Mars, kombinerades med undantagstillstånd vid de existerande gränserna, dito för att påskynda fossilbränsleproduktionen, och strafftullar som kommer få all världens ledare att sälla sig till hovet i Washington och Mar-a-Lago. 

Ceremonin som enligt traditionen innehåller militärmusik, nationalsången, unga människor i uniformer som i vackra stämmor hyllar nationen, var en skarp kontrast till de demonstranter som fyra år tidigare bröt sig in i samma vackra rum i ett våldsamt försök att stoppa maktskiftet. Så här dagen efter är den första nyheten på löpsedeln att 1 500 personer som dömts för stormningen av Kapitolium benådas. Trump följer Biden, som veckorna innan benådat sin egen son och i sista stund ytterligare en rad personer som inte ens undersöks för brott. Clementia Caesaris. 

Men trots dessa kontraster, motsägelsefullheter och, för i alla fall den här observatören, absurditeter som hela spektaklet innebar så lyckades ritualen. I det mest konkreta genom att Trump nu blev president, men också i det mer svårgreppbara men nog så viktiga som ceremonier och liturgiska procedurer är till för. Symboliken med alla dess disparata delar berättade något väsentligt om den amerikanska staten, nationen, och imperiet. I ett rum förenades allt det som denna ordning vilar på: två partier med duopol på makten, konstitutionella traditioner som obrutna återuppfinns för varje ny mandatperiod, världens mäktigaste militärmakt representerad med alla vapengrenar, kapitalistiskt ägande personifierat i Musk, Zuckerberg, Bezos och Tim Cook, allt kretsande kring en gammal man som lämnar över makten till en annan. Amerikas förenta stater är en ung nation, men aldrig har ett land framstått som så förtidigt åldrat. Vad allt detta verkligen betyder, för amerikanerna och för världen, kommer vi alla bli varse under åren som kommer. Världshegemonen har pånyttfötts än en gång, men hur många reinkarnationer har den kvar? Kungen är död, länge leve kungen. 

Tormod Johansen
21 januari 2025