Konservatismens obönhörliga radikalism

En av den grekiske idéhistorikern Panajotis Kondylis kanske viktigaste skrifter är hans analys av konservatismen: Konservatismus: Geschichtler Gehalt und Untergang (1986). En femhundrasidig studie som avslutas med orden:

“Konservatismen som konkret historisk företeelse … är sedan länge död och begraven. Det är helt enkelt befängt att samtida politiska partier eller regeringar i väst kallar sig konservativa då de har besvurit sig till det teknologiska framsteg, den sociala mobilitet, och därmed den moderna princip för världens omformbarhet [Machbarkeit] som, trots all traditionalistisk moralistisk retorik, verkar för en utveckling som har inlett ännu ej synliga omvälvningar och som kanske inte ens kommer att stanna vid en förändring av vår arts biologiska substans.” (Kondylis, 507)

Mot Karl Mannheim, som menade att konservatismen var en reaktion på modernitetens rationaliseringsprocess och till och med kunde se ett visst samband mellan arbetarrörelsen och det konservativa projektet, tecknade Kondylis en långt mer realistisk bild. Kondylis menade att konservatismen var den ideologi som försökte ta till vara adelns intressens gentemot konungamaktens absolutistiska anspråk. Därmed var konservatismen som historisk gestalt knuten till den europeiska adel vars politiska och ekonomiska makt på allvar undergrävdes under de 1700- och 1800-tal då, paradoxalt nog, konservativa tänkare började formulera det politiska program som vi med Mannheim identifierar med den konservativa ideologin. Men när adelsmaktens skyddsideologi dör ut förvandlas konservatismen till oigenkännlighet. Den blir den till intet förpliktigande högerideologi vilken Kondylis menar står i utvecklingens och därmed industrialismens tjänst.

Som så många gånger förr i världshistorien kännetecknades den moderna tidens konservativa propagandister följaktligen av de intellektuellas oförmåga att se hur världen sprungit om dem. De kunde inte förstå att det enbart var den adelsmakt som försökte hålla fast vid en förkapitalistisk traditionsbunden värld, men som kapitalismen omöjliggjorde, vilken på allvar kunde vara konservativ just genom att skydda adelns intressen från hoten härrörande ur såväl de fattiga massornas klasshat som från konungens vilja till makt. Det enda dessa manliga konservativa ideologer – de var trots allt företrädelsevis män – i slutänden kunde propagera för i denna nya situation var en reaktionär form av liberalism, Altliberalismus, en gammalliberalism som inte sällan kombinerade tron på marknadsekonomi med en auktoritär människouppfattning.

Med traditionens besvärjande ord hyllade konservativa efter 1789 det kapitalistiska framsteget om än frigjord från verkliga sociala förändringar såsom exempelvis kvinnlig rösträtt eller rösträtt överhuvudtaget. Konservatismens huvudmän blev på så sätt estetiserande försvarare av den utveckling som enligt Kondylis “kanske inte ens kommer att stanna vid en förändring av vår arts biologiska substans”. Vem kan säga att han har fel när det är Moderaterna tillsammans med Liberalerna och Centern som vill öppna för (altruistiskt) surrogatmödraskap och när det är moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater bland Sveriges EU-politiker som gjort minst för miljön när det kommer till europeisk lagstiftning. Naturen offras på framstegets altare så att de konformistiska klasserna, på sikt, kan nyttja kvinnor som de barnlösas ingång till kärnfamiljen och i alla fall i nuet fortsätta leva en fossildriven livsstil och ge blanka fan i de kommande generationerna (eller de som kom före oss för den delen).

En politik som skulle kunna stanna upp framsteget kan man således inte finna hos de konservativa enligt Kondylis. Vad som erbjuds är en estetiserande ideologi som i den långsamma utvecklingens namn grundar människan i institutioner som hade varit omöjliga utan den moderna ekonomins atomiserande politik: den moderna kärnfamiljen, företaget, fabriken och än mer nationalstaten. Just nationalstaten är av speciellt stort intresse för samtidens gammalliberaler då de menar att den återigen måste höja sina murar mot de svaga som inte sällan flyr det moderna industrisamhällets politiska och ekonomiska konsekvenser. På sistone har några av dagens altliberaler börjat dagdrömma om att repatriera människor som inte anses lönsamma.

Detta är avgörande: det samtida konservativa (gammalliberala) projektet är utifrån Kondylis perspektiv ett konformistiskt projekt. Det syftar till att forma människor utifrån den moderna nationalstatens ekonomiska principer. Det ämnar generera en människotyp som identifierar traditionen med upprätthållandet av ett visst antal ekonomiska imperativ vilka paradoxalt nog undergrävde den adelsmakt som Kondylis identifierar som de facto konservatismens uppbärare. På detta sätt mobiliseras hela den förmoderna världens kategorier – inte sällan religion och tal om dygd – för den moderna världens upprätthållande.

Den enligt Kondylis egentliga adelskonservatismen får på detta sätt ett parodiskt efterliv i den Altliberalismus som inte har varit sen att stödja diktatorer som Francisco Franco, generalen som i falangismens namn öppnade Spanien för den traditionsbundna fylleturismen, eller Augusto Pinochet vars privatiseringsiver och skolpolitik upprepas av vänster och höger i vår lilla skandinaviska avkrok. Denna löjets moderna konservatism inkarneras idag i män, kanske mer anpassade vår samtids instagrammande selfiekultur än några andra, som före detta investeringsbankiren Jacob Rees-Mogg och kvällsblasketyckaren Johan Hakelius. Om det är några som bättre symboliserar den moderna mamma-pappa-barn-konservatismens längtan efter, ja, vad om inte kanske det socialdemokratiska 1950-talet med dess homogena nationalstat, så skulle det vara den vulgära massa av unga fans utan smak som följer dem på kvitter.

Kondylis väldiga studie av konservatismens uppgång och nedgång visar hur den vändning mot höger som vi sett de senaste åren, och som kommer att fördjupas, är en obestridlig effekt av den moderna världens teknologiska utveckling. Konservatismen är den konformistiska multitudens ideologi; en ideologisering av en människa sammanväxt med informationsflödena på sociala media, och konsekvensen av detta är mycket intressant. Konservatismens mediesmarta selfiemänniska undergräver nämligen den sociala kohesionen och producerar allt annat än endräkt och harmoni. Det fascinerande med vårt politiska tillstånd är trots allt att konservatismens återkomst blottlägger den politiska antagonismens återkomst om än i kompromissens och traditionens namn (som man självfallet basunerar ut med hjälp av gifs och memes till den internetknarkande massan…).

Trump, som i mycket bars fram av samtida konservativa affekter och hade varit omöjlig utan Twitter, lovade en enhet som den gamla klassens politiker inte kunde införliva men sliter samhället itu. Bolsonaros valspråk “Brasilien framför allt, Gud över allting” är så splittrande att den konservativa kristna högerregeringen planerar ett motmöte till den katolska kyrkans Amazonassynod. Den konflikt som vi såg igår i England, där till och med Tories börjar splittras, på grund av viljan hos först och främst konservativa att bryta sig loss från EU är signifikativ på samma sätt. Konservatismen i sin samtida gammalliberala form visar sig vara denobestridliga kraft som gör de “ännu ej synliga omvälvningar[na]” som Kondylis förutsåg högst uppenbara. Konservatismen har blivit en oerhört radikal kraft som föser vår senkapitalistiska civilisation mot sitt slut. Och här, vid randen av denna avgrund, måste alla som har öron att höra med börja lystra till det rop efter befrielse som varje konformistisk incel i ångest skriker. De vrålar i desperation för att överrösta “den eviga tystnaden” i ”de oändliga rymder” som vi kallar internätet och som blivit de konserverande klassernas andra natur.

Phúteuma