Kompromissens tribut

Vem har råd att betala en kompromiss? Den senaste tidens politiska kompromisser är dyra för många; de stänger gränser och arbetsförmedlingar, de villkorar svenskt medborgarskap med språkfärdighet och kunskaper i samhällsorientering, de gör hyressättningen fri vid nybyggnation, de tredubblar taket i RUT och försämrar strejkrätten. Som om inte detta vore nog binder de samman höger och vänster i ett block ämnat att hålla det brunblåa regeringsalternativet på armlängds avstånd från regeringsmakten. Detta trots att den konservativt kristna populistkonstellationen sannolikt hade drivit en politik som i stort liknar den rådande höger-vänsterkompromiss som bär upp den nuvarande regeringen.

Tekniskt sett är en kompromiss ett beslut som syftar till att tillfredsställa flera parter i en intressekonflikt. Men det är skillnaden i styrkeförhållanden som avgör hur parterna värderar kompromissens för- och nackdelar. Det märkliga med kompromisser är att de uteslutande uppfattas som tecken på samförstånd och en förmåga till samarbete. Samtidigt är det uppenbart att kompromisser är tecken på i värsta fall djupgående konflikter. De varslar till sin natur om den fiendskap som de försöker lösa. Kompromisser är den civilisatoriska fernissan över rena maktförhållanden och skildrar hur själva naturtillståndet mycket enkelt kan komma upp till ytan.

Men framtidens osäkerhet får oss att oroligt undra: kanske hade det blivit värre utan dessa politiska kompromisser upprätthållna för att exempelvis hålla Sverigedemokraterna borta från makten? Vem vet? Vad vi vet är att genom de politiska kompromisserna undergrävs skillnaderna mellan de politiska blocken. Kostnaden för de senaste årens kompromisser är dock knappast att vi sjunker djupare in i den posthistoriska värld som beskrivits som den så kallade sista människans triumf över ideologierna. I denna värld har vi befunnit oss länge. Priset är snarare att det idag är högerpopulisterna som tar intäkten, antingen genom att de i framtiden får den parlamentariska makten eller som nu genom att vänstern stänger gränserna. Detta är kostnader för vår tids politiska kompromisser som många inte har råd eller är villiga att betala.

Visar inte just högerpopulismens framväxt att vi inte längre lever i en kompromissens tidsålder? I mycket tycks den politiska konflikten vara tillbaka med Bolsonaro, Brexit och Trump. Den vänster som i decennier begråtit postpolitikens vara sitter nu med klumpen i halsen när de scrollar sina flöden och inser att den politiska fiendskapens dynamik är tillbaka. Filterbubblor och annan fragmentisering sägs skapa schismer och omöjliggöra kompromisser vilket återupplivar konfliktens vara. Men tänk om denna utveckling på samma gång skapar en ny form av samförstånd och faktiskt sprider kompromissens snarare än tvedräktens anda? Vår politiska situation utmärks trots allt lika mycket av kompromissvillighet som beredskap till konflikt just eftersom kompromisser är sublimerad fiendskap.

Teologiskt kan vi säga att kompromissen är ett tecken på den fallna människans natur, eller snarare på en sublimering av en av fallets konsekvenser, nämligen fiendskapen. Detta menar åtminstone den tyske teologen Helmut Thielicke som skriver: ”Kompromissen är ett tribut som ska betalas till den fallna världen … Emedan … kompromissen är ett tribut till den fallna världen uttrycker den ’egentligen’ inte Guds vilja. Därigenom kan inte kompromissen rättfärdiggöra sig själv genom att hävda att den var nödvändig.” Följaktligen, fortsätter Thielicke, innebär kompromissens anda ”en illegitim förlängning av världen”.

Vad Thielicke oroade sig för var att vi i en värld av ekologiska och ekonomiska kriser håller på att glömma kompromissens tribut. Genom det samförståndets anda, som idag exempelvis tvinnar vänster och höger samman i en politik för stängda gränser, blir det svårare att erkänna att kostnaden för all politisk kompromiss är fiendskapens upprätthållande. Kompromissen behöver trots allt inte innebära känslan att ”det hade varit bättre på något annat sätt”, som en tysk-judisk filosof uttryckte det på 1920-talet. Priset för kompromisser kan mycket väl bara komma att betalas av de som sällan kommer till tals. Det visar sig att kompromisser alltför ofta betalas av de som saknar hävstången ekonomisk och politisk makt. Det är rimligtvis därför Thielicke menar att det inte går att rättfärdiggöra kompromissen bara för att vissa grupper hävdar att den är nödvändig. Det vore att rättfärdiggöra konflikterna och våldet som utmärker den fallna världen. Vi tenderar helt enkelt att förväxla försoning med kompromissen som snarare än verkligt solidarisk endräkt bygger på ett kyligt beräknande av intressen och därför enbart kan sublimera den politiska fiendskapen. Men just därför blir kompromissen en av den moderna nationalstatens viktigaste politiska principer. Med det växande tvånget att kalkylera våra intressen blir kompromissen i slutänden en bild av freden själv och varje avsteg från dess domän uppfattas därför ironiskt nog som nästan per automatik ledande till konflikt och sekterism.

Det är kanske därför en viss form av social störning, såsom Greta Thunbergs asperger, kan vara nödvändig för den som vill finna en väg ut ur den fiendskap som paradoxalt nog reproducerar kompromissens logik. För man bör fråga sig om inte Thunbergs största dygd är att hon vägrar kompromissa? Genom att säga nej till kompromissen säger hon nej till den kompromissande människans kalkylering av sina intressen. I sin konfrontation med sakernas tillstånd, eller vad hon kallar vuxenvärlden, undergräver emellertid Thunberg inte bara kompromissen utan själva fiendskapen mellan generationerna då hon i slutänden vill få världen att ta reson och tvinga de med makt till att klä sig i säck och aska. Den våg av skolstrejker och demonstrationer hon iscensatt syftar trots allt till att övervinna den växande konflikt mellan generationer och klasser som vår värld vilar på. Thunberg påminner om att konflikten och det kompromisslösa ställningstagandet kan bli instrument för metánoia, omvändelse, så att vår art kan börja vrida sig ur den fälla människan själv rest över planeten: den industriella civilisationen. Därmed kan hon hjälpa oss att se att vår tid inte behöver kompromiss utan försoning då hennes agerande ställer den intressanta frågan om vi kan tänka oss en schism mot de schismer som sliter världen itu? På detta sätt manar hon oss, medvetet eller ej, till att överge den kompromissens tribut som enligt Thielicke upprätthåller den fallna världen och fördjupar dess oundvikliga katastrofer.

Phúteuma