Plädoyer 1

Första gången jag gick med den här texten i tankarna var 2015, under hösten, boende i Wien, i ett av de södra områdena av staden. Det som just då fick mig att tänka i de här banorna var ett evenemang – ett slags performance, en föreläsning – som arrangerades i närheten av Naschmarkt; egentligen en serie evenemang, uppdelad mellan Berlin och Wien, som sträckte sig över några år.  

Jag ville inte bara besöka evenemanget (vilket jag gjorde, en aning förkommet sökte jag mig dit och in mellan människor jag inte kände) utan tänkte också skicka in en text. Detta tillhörde nämligen evenemanget: ett call for works, en inbjudan. Texten jag planerade att skicka in ville jag döpa till ”Plädoyer für eine gebundene Philosophie” – en direkt negation av evenemangets namn, Philosophy Unbound. 

Albrecht Dürer (1500) “Saint Sebastian at the Column”

Anledning till att det aldrig blev någon text, åtminstone kan jag inte se någon annan orsak, så här i backspegeln, i efterhand, anledningen var att jag inte hittade något riktigt svar, jag hade ingen riktig plädering, så att säga – men nu har jag slutat leta och nöjer mig med ansatsen. Jag kommer alltså att skriva textens fråga, och hoppas på överseende med den plattityden – klichéer bör vi trots allt tillåta oss, inte vara rädda för, om vi kan njuta av dem eller kanske använda oss av dem på något sätt. Så klart hoppas jag att frågan, som jag ska skriva, det jag kallade ”textens fråga”, faktiskt är mer än enbart den sorts fråga alla konstverk, kan vi anta, bjuder in till. 

Det rör sig alltså inte om en fråga i bemärkelsen av ”en öppenhet”. I stället hoppas jag att detta är en fråga som kan vara ett lod. 

Jag tänker att vi börjar med en lista; se det som ett sätt att värma upp. Efter det vill jag att vi läser allt som följer på uppräkningen som vore det lika, vad kallar man det – sakralt ordnat som en lista, med lika mycket plats och helighet runt sig. Jag vill att vi läser resten av texten som uppmaningar, men utan ordningen. 

Listan:

1. Jag tror inte att metern i ett verk behöver vara enkel nog för mig att greppa.

2. Jag har ett medelmåttigt gehör, utan tvekan, inte minst om jag med hjälp av det gehöret skulle behöva lägga ut ettskelett, alltså om det som kan dras ut ur raderna, noterna, texterna måste läggas ut ben för ben. 

3. Men kött och känslan av hud kan jag tala om. 

4. Det är ingen som tror sig okunnig om någons annan hud för att den inte kan tala om varje fläck på den andras kropp. 

5. Säger jag ”Jag ska slicka på varenda centimeter av dig” är det inte för att jag ska undersöka och sedan presentera det för dig eller för någon annan. 

6. Greppar jag dig är det inte för att begripa utan för att jag begär och drar mig mot dig. 

Oordningen: 

För fem år sedan var jag förtjust i ordet ”finns”. Jag skrev små outtalade dikter som begick just det, de fanns, och listade allt om vilket det kunde säga ”Finns!” Det bästa med Finns, tyckte jag, var enkelheten i dess drag, hur vackert lugnt kinden välvdes, inte rund, men mjuk och rosig. Inte skarp, men slät och slipad. Men Finns är för nära ”är”, som allt, men på samma dumma sätt som ”är”, nämligen att enkelheten hos Finns, den enkelheten är en skygglapp, kanske en haklapp på ett barn, den är vita bomullshandskar SOM FÖR ATT inte smutsa ned sig – och smutsa ned mig ska jag. Jag tror visserligen inte att det är möjligt att hålla sig helt ren, men själva önskan om renhet är i sig beklaglig, och dum. Kanske alltså inte finns, utan gör. Kanske alltså inte ord, utan stum. Kanske ett träd & dess frukt. 

Det sägs att politiska rörelser tyngs ned av sin historia. Det råder vaka, vi hör hur allehanda gråtare och gråterskor sörjer en rörelse som antas inte längre finnas. Vissa tänker att det rör sig om en cirkel, ofrånkomligheten hos något slags anakyklosis som maler sönder allt som kan malas sönder, bygger upp allt som kan byggas upp. De olika inneboende rörelserna mellan styren och rörelser som leder in i varandra. Andra ser mer tillfälliga anledningar till att vi, vänstern, för detta är det vi jag skriver om här, andra ser alltså fler tillfälliga eller snarare kontingenta anledningar till vad man tycker är en vänster i upplösning. 

När jag bodde i Wien snubblade jag över en trotskistisk studiecirkel ordnad av The Platypus Affiliated Society. Jag deltog på några möten; en blandad skara statsvetare, frihetliga socialister, realpolitiker, teoristinna. Vi läste de tidiga upplysningstänkarna, en del romantiker, fram till Frankfurtskolan och vidare. När jag, i början av januari 2016, skulle presentera Adorno låg jag i en nedkyld lägenhet med snorig näsa och feber, och blev tvungen att ställa in. Efter det kom jag aldrig tillbaka till studiecirkeln, utan flyttade i stället senare den våren ifrån Wien, tillbaka till Sverige. 

Uppmärksamhet är inte detsamma som glömska. Det innebär visserligen alltid ett väljande, ett märkande, men det som inte märks är inte bortglömt. Det är inte så att om jag fokuserar på någonting, säg träsklandskapet i Mesopotamien som givit de södra delarna av dagens Irak namnet ”Meerland”, så glömmer jag bort det andra runtomkring mig: motorvägen som ligger hundra meter från min lägenhet, stearinljusen jag har köpt (igen), boken Älskade som ligger bredvid mig på bordet, växterna på skrivbordet, rundor med bilar & mat, kylan, de här byggnaderna som jag bor i och som jag inte har byggt, sex, växterna, rädslan man kan höra genom telefonen när man pratar med någon, mattan min bror har köpt, soffan min bror har köpt, mina naglar, dina ögon, tändaren, ljudet som det filtreras genom glasskivor, fet hud, tumörer, cystor, träskivor, hundar, äpplen, väggar, lågor, pennor, glas, papper, luft. Det hade varit för enkelt, det vill säga det är en för dum och kantig förståelse av uppmärksamhet att tro att uppmärksamheten slår ut allt det som är omkring, som eld eller tunga blad. Uppmärksamheten slår bara ut. 

För att vara så tydlig jag bara kan: att räkna upp en lista på intryck är att ge uttryck för en skiftande uppmärksamhet, men att skifta uppmärksamheten är inte detsamma som att uppfinna. Allt detta som jag listat finns redan här. Jag har så att säga inte rört mig ur fläcken. Uppmärksamhet är ett visst sorts märkande. Men det finns också märkande som går utöver eller vid sidan av uppmärksamheten. Så sker det mesta märkandet, i vrån. 

Det behövs, tror jag, en rudimentär tanke om system. Jag är inte ute efter att köra ned i det dike som kallas cybernetik eller systemteori (hur skilda dessa än må vara från varandra), utan vill bara dröja vid lite grova, men blänkande, tankar. 

Den första tanken är sliten, kanske, men värd att upprepa: Det finns trösklar. Nej, snarare: Trösklar verkar på oss. En insikt som har idisslats i en rad olika munnar, av en mängd olika anledningar, men min enda förhoppning här är att påpeka ett litet, alldeles nytt, om än inte unikt, faktum. Vi är nämligen så många i dag. Och det är inte sant, att proportioner flyter fritt i förhållande till sina faktorer. Från ett fenomenologiskt perspektiv var det så klart länge sedan vi gick över gränsen för vad vi kunde överblicka, men jag tror att ett annat skifte, en annan tröskel, har ägt rum någon gång under de senaste sextio åren. 

Det är en gissning, jag utgår från sextio år enbart för att jag för ett tag sedan, ett år, kanske två, gick igenom uppskattningar av världsbefolkningen och insåg, jag skäms en smula över att säga det, så uppenbart verkar det så här i efterhand, jag insåg, generat, att vi har mer än fördubblat vårt antal sedan mina föräldrar föddes, för ungefär sextio år sedan. Men en fördubbling är inte en relation, som vi ofta tänker oss, utan en fördubbling är på olika sätt beroende av mängden som dubbleras. Detta är vad insikten om trösklar måste ge oss. Att gå från 2,9 miljarder människor år 1958 till 7,8 miljarder människor år 2020 är så klart mer än en fördubbling, men framför allt är det en viss sorts fördubbling, framför allt har det inget med relationen fördubbling att göra. Det rör sig om system (återigen vill jag påpeka, ödmjukast, om att jag talar om system i mycket grov bemärkelse) som är på alla sätt omformade, förvridna i förhållande till vår slumpmässigt valda utgångspunkt (år 1957 eller 1958). 

Varför är detta viktigt för vänstern? Min tanke, den som har följt mig ett tag, i alla fall några år, är att vi inte kommer kunna undvika det faktum att mängden människor, mängden – och jaa, jag kan inte understryka, kan inte betona eller framhäva detta nog – mängden liv har ökat enormt. I en tid av massutrotning finns det också en oerhörd massfödsel. Ett slags storartad och väldigt eggande kakofoni. Det är mycket svårt att hålla den här mängden i kroppen, som vi borde; vårt sublima är alldeles för ihåligt. Proportionen är alltså, igen, inte oberoende av sin massa.

Vissa sociala sammanhang vacklar i antal. Låt oss säga att det är en grupp om sex personer i en relativt liten lägenhet, en kiosk eller en studentlägenhet eller en studio, en frisörsalong eller en stuga på landet eller en liten lektionssal. Ofrånkomligen kommer det första samtalet, oavsett hur artiga eller bekväma deltagarna är, att vara ett slags turtagande. Hela gruppen lyssnar på den som talar. Efter ett tag kan det brytas upp i par eller i trojkor, men det finns, åtminstone efter en flyktig iakttagelse, en tröghet i starten – det är svårt att dyka ned i de enskilda samtalen från början, som om gruppen redan från början är en sammanhållen enhet som måste brytas upp för att ge rum åt samtidiga, icke-överhörda samtal. Hade gruppen varit större, säg tjugo personer, hade det inte varit något problem, det hade snarare varit självklart att inte kräva alla övriga nitton personers uppmärksamhet för sin egen monolog, utan i stället söka sina prövande fötter med en eller två eller tre andra.

En av de finaste grupper jag tillhört, och jag måste säga att de har varit få, en smula motvalls, tyngd av hammaren Odelad, illa märkt, alltid rörlig, rörig, alltid bort mot saker och ting, aldrig riktigt mot någon utan mot något, en av de finaste grupperna, alltså, bestod av bara en handfull personer. Den här gruppen tog hand om sig själv på ett uppseendeväckande sätt. Om någon skadades var det flera personer ur gruppen som lade märke till såret och som antingen själva flög över för att se till den skadade eller manade någon annan att göra det. Naturligtvis rörde det sig inte om någon panacea och inte heller var samtliga medlemmar i gruppen medvetna om självläkningen (eller ens skadan). Men tillräckligt många arbetade vårdande. Någonting med att stå i en strömning, men stenarna är olika.

Vänstern kallas också progressiv och antikapitalistisk, den utgörs av arbetarklassen eller de förtryckta, den kan vara antirasistisk eller antinazistisk eller queer, den kallas feministisk eller intersektionell, den kan också kallas antikolonial eller avkolonialiserande, vi kan prata om det subalterna eller om diasporan, den går under namnet idealism, utopism, den värderar positiv frihet, vänstern är solidarisk, omfördelande och kamratlig, den är röd, rosa eller svart, vänstern kallar sig frihetlig, folklig, diktatorisk eller ofrånkomlig, vänstern kallar sig död, återupplivad, nödvändig eller spräcklig, den kallar sig felvänd, korrumperad, förvirrad, för fokuserad eller inte tillräckligt fokuserad, vänstern kan också gå under namnen socialism, kommunism, motståndsrörelse, frihetsrörelse, självständighet, den utgörs av grupper, partier, rörelser, folkslag, vi kan prata om opposition, kritik, dogm, förening, skydd, vänstern är facklig, arbetande, lättjefull, den ser sig som värdekritisk, ideologikritisk, förnuftig, mer än förnuftig, i rörelse, principfast, förlorad och ouppfylld, den kan beskrivas som ett ljus, en kroppslighet, ett handslag, ett djur, en skog, som marken och landet, flyktlinjerna, det egna och det allmänna, som ett rymdskepp eller ett fordon, som vatten, tid, virke eller frö, den kallas omsorgsfull, hänsynslös, hoppfull, stum, klarsynt, upprorisk, motvalls och känslig.

Den andra tanken: Att viga sitt liv åt någonting. Ja, visst. Men vi behöver inte viga vårt liv åt en enda sak. Det som behövs är inte hjältedåd av uteslutande karaktär. Men vi behöver viga oss. Vända oss mot varandra, kanske, eller mot saker och ting som når lite utöver oss. Inte sträcka oss mot någonting bortom, bara titta och ta in det som redan är här. Ett försök att inte pressa in det som är här in i oss själva. En gång för några år sedan satt jag på Skeppsholmen i Stockholm med en vän, liksom längst bort, på hällarna. Jag minns att det var en skock måsar där då, och så minns jag att det var sol och att man kunde känna hur vattnet luktade. Jag kan inte riktigt minnas vad de gjorde, måsarna, men jag minns att det gjorde intryck på mig. 

Precis nu, när jag var ute på balkongen hörde jag en fågel, omöjligt att säga vilken, som böjde sig fram mellan bilarna. Så här dags är vägen inget dån utan bara vågor av brus som kommer och går. 

Ett annat minne jag har, som också får mig att tänka på detta vigande, är när jag går längs en gata i Bratislava, det här är andra gången jag är i Bratislava, och Lauren och jag har sovit i en soffa i det delade utrymmet på ett hostel. Det var en kille som stank svett inne på vårt rum så vi gick ut och försökte sova på soffan, framför teven i det gemensamma hostelutrymmet. Vid halv fyra-tiden kommer det in två män och vill kolla på teve. Jag drar upp jackan lite över Lauren som fortfarande sover, försöker säga eller visa för männen att de så klart får kolla på teve, visar trött och vagt och uppfordrande att utrymmet inte bara är vårt. De sätter på en lettisk kanal. De erbjuder vodka och öl, jag tackar nej, Lauren sover. 

Sen efteråt går vi på den där gatan, jag känner igen en kulle och vi går upp där. Min farbror bodde här, uppe på den här kullen, några år tidigare. Det är tidigt på morgonen, kanske sex eller så. Solen är på det sätt solen är så dags. Grusig och otrolig. Vi går till ett kafé, äter frukost. Sen går vi till tågstationen och väntar. Sen åker vi tillbaka till Wien och går hem var för sig. 

Det politiska är ingen kärlekshistoria, men vi måste i båda fallen märka varandra på samma sätt. Samma sorts märke måste utövas.

Den tredje tanken: Om man ska välla – och jag vill inte göra någonting annat än att välla – då måste man lära sig att också välla villkorslöst och på många sätt, i många riktningar. 

Och så, i slutet, någon som säger: 

”Men ändå, se!” 
”Allt hällande, det bildar en undervattensström.” 
”Allt som binder upp kan också lossa.”
”Det som binder ihop är också det som löser upp.”
”En bunden filosofi, en bunden tanke, är inte stelbent.”
”En bunden tanke har att göra med oss.”
”Ett rep, det rep som binder tanken, går att lossa på.”
”Det finns en ledighet i repen.”
”Men repen löper längs med våra kroppar, ned i jorden, på olika sätt och med olika mycket plåga.”
”Det går så klart att skära av repen.” 
”Ibland finns det ingenting som är mer nödvändigt än att skära av några rep.”
”Men även avskurna rep binder.”
”Bara lite lösare.”
”Ingen underskrift, eller bara en underskrift som smetats ut.”
”Det står: ’Titta på mig.’”
”Titta på mig.”
Titta på mig.
Titta på oss.
Lossas.

Erik Lindman Mata